logo



Fastighetens historia

Våra fastigheter på Linnégatan 54 och 56 är mycket unika. De är ritade av den Dalslandsfödde arkitekten Karl M. Bengtson (1878-1935) som utbildades i München – och var där studiekamrat med Carl Milles. Inte att undra på att Karl senare fick uppdraget att rita Millesgården vilket han också gjorde!

Karl Bengtson har ritat flera byggnader i Göteborg – men inga flerbostadshus mer än våra hus här i kvarteret. Han har också ritat de engelskinspirerade radhusen i Änggården som vetter åt Linnéplatsen – men annars är det enbart officiella byggnader han ritat.

I Göteborg finns det ett antal byggnader han ligger bakom – och flera av dessa är byggda av samma gula tegel som vi har i vår länga på Linnégatan. Sjöfartsmuseet, Kampanilen – dvs. Sjömanstornet bredvid Sjöfartsmuseet, Lorensbergsteatern och den gamla biografen Viktoria på Kungsgatan - som nu är en klädbutik – har alla ritats av Karl Bengtson.

Annars hade Karl Bengtson sin främsta karriär i Tyskland där han samarbetade med arkitekt Max Lithman och framförallt ritade teaterbyggnader.

De lägenheter som Karl ritade i våra hus kan kallas den borgerliga lägenhetstypen. Långt ifrån de Patriciervåningar som fanns i slutet av 1800-talet med omfattade sällskapsrum och överdådiga stuckarbeten i taken – utan här finner vi en ganska stram 1920-tals klassicism – med lite dekor – och begränsade ytor i våningen. Men pigkammare, serveringsgång, öppen spis, skjutdörrar och stora fönster mot Linnégatan – det hade man. Och förstås stuckarbeten – modererade till 20-talsklassicismens ideal – vilket egentligen väl passar våra egna behov ganska väl. Bra lägenheter blev det i alla fall. Tre rum och kök på ca 100 kvm med tre meter i takhöjd – det är helt ok!

Vår egen stadsdel - som gränsar till stadsdelarna Olivedal, Masthugget, Haga och Annedal - heter Kommendantsängen och är kanske den minsta stadsdelen i hela Göteborg. Den har nästan försvunnit i det nya begreppet Linnéstaden – som är ett konglomerat av alla delar kring Linnégatan. Den heter Kommendantsängen för just marken kring våra kvarter var en löneförmån för kommendanten på Älvsborgs fästning att ha som betesmark för sina hästar. Men då är vi tillbaka på 1600-talet. Nu är det vi som bor på ängarna!

Just vårt kvarter är det sist bebyggda i hela Linnéstaden. Skälet till detta är att det har varit mycket svåra markförhållanden här med sank mark som gränsat till den gamla ringlande bäcken som gått från nuvarande ankdammarna i Slottskogen till älven via Järntorget. Den här bäcken – Djupedalsbäcken – eller Råttbäcken som en del kallade den för – kulverterades i slutet av 1800-talet och rinner nu under Linnégatan.

Men det var fortfarande inte möjligt att bygga hus i vårt kvarter med traditionella metoder – marken var fortfarande alltför sank. Det är då Karl Bengtson visar sin storhet och föreslår att man skall hyra in brunnsgrävare som gräver sig ner och sänker ned cementringar tills man når fast berg. Berget här under oss finns på ca 20 meters djup! När man nått botten – laddas det med dynamit och man spränger av en salva för att splittra berget. Sedan - fylla på med betong och järnvägsräls – så har man fått en fast punkt att bygga på. Och det blev många punkter!

Det finns en tidningsartikel om detta 1927 som skildrar stor empati med brunnsgrävarnas eländiga arbetsvillkor i dessa cementbrunnar. Vi som bor här nu borde sända dem en tanke då och då och Tacka för att dem lagt grunden till våra trevliga fastigheter.

Lars E Olsson